Svenskt näringsliv blundar för etnisk diskriminering!
Idag fick jag IF-Metalls medlemstidning Dagens arbete i brevlådan. De hade en artikelserie om systematisk etnisk diskriminiering i arbetslivet. De intervjuade dessutom ett antal personer i en frågespalt, Lars Gellner från Svenskt Näringsliv var en av de interjuade. Antingen blundar han eller annars är han är helt blind inför den strukturella diskrimineringen.
Frågan ställdes så här:
Hur ska sverige få bukt med diskriminering?
Lars Gellner, arbetsrättsjurist på Svenskt Näringsliv.– Det finns inte tydliga bevis på att utlandsfödda diskrimineras. Det är fel att säga att arbetsgivare diskriminerar invandrare. Det är en myt anser vi.
Svaret är så dumt att det knappast är värt att kommentera, men jag blev så upprörd när jag läste det. Hur kan någon med den positionen blunda så för oegentligheter av den här digniteten? Orättvisor försvinner inte bara för att man håller för sina ögon och öron. Men det är klart arbetsgivare är ju alltid goda - Det brukar ju högeralliansen bubbla om. Då är det säkert sant!
Är arbetsgivare och svenskt Näringsliv rasister?
Kanske det. Om man menar en person som tycker att folk med mörk hy eller brytning inte passar in på jobbet. Eller att det i varje fall är säkrare att satsa på en "riktig svensk". Sådan rasism skapar diskriminering och utanförskap. Invandrade och barn till invandrade har också generellt lägre lön än genomsnittet. Och har oftare jobb som de är överkvalificerade för. Vänsterpartiet anser att det är ett skamligt slöseri med människors kunskaper och resurser. Det är hög tid att sätta press på arbetsgivarna att sluta diskriminera.
Arbetslösheten slår hårdast mot ungdomar och personer med utländsk bakgrund. Utöver arbetslöshet förekommer flera andra ojämlikhetsskapande processer på arbetsmarknaden. För kvinnor som grupp innebär det lägre löner, hög deltidsarbetslöshet, sjukskrivningar och tidsbegränsade anställningar.
Utan en specifik maktanalys kring kvinnors underordning kan inte en vettig radikal, socialistisk och feministisk politik utvecklas. På samma sätt gäller det personer med utländsk bakgrund. Utöver stora klasskillnader och könsskillnader kännetecknas Sverige idag av en strukturell rasism som systematiskt underordnar personer med utländsk bakgrund genom anspelningar på hudfärg eller andra utseendemarkörer, på namn och bostadsort (Rinkeby, Hammarkullen,
Rosengård) eller kulturskillnader.
I dagsläget innebär det att dessa människor sorteras sist i köerna till de få arbetstillfällen som existerar, trots att de är den flitigaste gruppen när det gäller att söka jobb. Vi vet också att invandrade och barn till invandrade har lägre löner, oftare befinner sig i tidsbegränsade anställningar och ofta har jobb som de är kraftigt överkvalificerade för. Dessutom finns det en betydande grupp av invandrade som har usla villkor som egenföretagare för att de försökt hantera diskrimineringen på arbetsmarknaden genom att starta eget.
Samtidigt som det är mycket viktigt att förändra den ekonomiska politiken bort från en nyliberal grund till en politik som prioriterar rätten till arbete och minskade klyftor är det inte tillräckligt. Det behövs också specifika reformer och förändringar som tar itu med den strukturella rasismen på arbetsmarknaden.
En del av dessa förändringar kan de fackliga organisationerna driva men det behövs också skärpt lagstiftning och tillräckliga resurser för en aktivarbetsmarknadspolitik.
Om det inte finns en strukturell diskriminering, hur förklaras då detta?
Statistik över sysselsättningsgraden
- Utrikes född med bosättningstid 5 år - 60.94 procent
- Inrikes född med utrikes födda föräldrar - 73.21 procent
- Inrikes född med minst 1 inrikes född förälder - 79.43 procent
Det säger lagen.
Lag om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.
Lagen förbjuder både direkt och indirekt diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Med direkt diskriminering menas att arbetsgivaren behandlar den som diskrimineras sämre än vad han eller hon skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situation. Att diskrimineringen skett omedvetet är ingen ursäkt.
Med indirekt diskriminering menas att arbetsgivaren kräver något som i praktiken missgynnar en viss grupp. Krav på språkkunskaper som inte är nödvändiga för en anställning, till exempel.
Förbuden gäller främst arbetsgivarens beslut om:
- Anställning
- Utbildning
- Befordran
- Yrkespraktik
- Yrkesvägledning
- Uppsägning
- Avskedande
- Tillämpning av löne- och anställningsvillkor
2 comments:
Men snälla Patrik... Att någon som är så engagerad på vänsterfalangen som du alls har mage att nämna något om "rätt till arbete" är för mig en gåta! Titta på dina egna siffror för sjutton och återkom när du kan hävda att vänsterfalangen faktiskt lyckats göra något åt arbetsbristen, även om det lär innebära att du måste vara tyst oerhört länge...
vi har 2,6 procent arbetslösa i Oxelösund. Det är för mycket och man ska aldrig vara lugn innan vi når full sysselsättning. Vänsterpartiet central har många bra förslag att komma tillrätta med problemen.
Utestängningen av unga och invandrade och utslagningen av sjuka och funktionshindrade måste brytas. Vänsterpartiet har många konkreta förslag. Bland annat vill vi:
Skapa minst 200 000 nya jobb i offentlig sektor.
Alla arbetsplatser med minst 25 anställda ska anta och använda mångfaldsplaner.
Skärpt lagstiftning mot arbetsgivare som diskriminerar.
Öka inslaget av arbetsplatspraktik i gymnasieskolan och verka för fler praktikplatser som kan leda till riktiga jobb.
Höja ersättningen till arbetgivare som anställer människor med funktionshinder eller arbetshandikapp.
Långtidssjukskrivna med anställning ska ha rätt att prova på ett annat arbete under 6 månader.
Men visst finns bekymmer idag.
Men allt fler upplever att de inte har någon chans i arbetslivet. Som söker jobb efter jobb, men aldrig ens får komma på en intervju.
Många av dem är födda utomlands. Eller har ett "konstigt" namn, därför att deras föräldrar har invandrat.
Det drabbar också människor med arbetsskador och funktionshinder. Det drabbar unga som saknar arbetslivserfarenhet. Och äldre som anses för gamla att satsa på.
Det har blivit trångt om jobben. Och ju trängre det blir, desto svårare att få plats för den som inte anses passa arbetgivarens behov till hundra procent.
Tempot och stressen har ökat i arbetslivet. Övertidsarbetet har ökat och många av de mindre betungande jobben har förvsunnit. Bemanningen har minskat på många arbetsplatser.
Cirka 250 000 jobb har till exempel försvunnit från den offentliga sektorn de senaste femton åren. Samtidigt ökar behoven av vård och omsorg.
Det är inte så konstigt att fler slits ut, och att det blir allt svårare att komma tillbaka för den som blivit sjuk.
Det går inte att pressa människor hur hårt som helst. Det är hög tid att arbetslivet anpassas efter människors behov och förmåga.
Borgare hävdar att ungdomar inte vill "fastna" på en arbetsplats utan hellre vill prova på olika saker. Vara fria, liksom.
I så fall är unga i paradiset idag: Vikariat, provanställningar och andra otrygga, tidsbegränsade jobb är ofta det enda som erbjuds den som är under 25. Nästan hälften av de unga LO-kvinnorna har sådana jobb.
Att aldrig komma in på arbetsmarknaden innebär att man inte kan planera sitt liv som vuxen. Flytta hemifrån, skaffa barn eller resa.
Arbetsgivarna kallar det att vara flexibel. Osäkerhet och ofrihet är andra ord för samma sak. Men det låter ju inte lika kul.
Frihet har den som kan känna sig trygg och våga tro på framtiden. Det är därför det är så viktigt med en stark arbetsrätt och kollektivavtal som gäller lika för alla.
13 personer på varje jobb
Så ser det ut i Sverige idag. För varje ledigt jobb står tretton personer i kö. Men bara en kan ju få det. Betyder det att de andra tolv är lata och odugliga?
Det tycker borgarna. De menar att det är sänkt a-kassa och hårdare tag som krävs för att fler ska börja jobba.
Naturligtvis har de fel. Människor är inte lata och bortskämda. Det fattas jobb helt enkelt. Och jobben blir inte fler för att de arbetslösa blir fattigare.
Vad som behövs är fler jobb. Och det finns massor av arbete som borde utföras. Där det fattas människor: I vården, omsorgen, skolan, industrin och servicebranschen.
Goda möjligheter för fler att få jobb alltså. Om den politiska viljan finns.
Så vad är problemet?
Fram till 1990 var full sysselsättning det viktigaste målet för den ekonomiska politiken i Sverige. Rätten till arbete var själva grunden för hela välfärdsbygget.
Men på 1990-talet skulle Sverige anpassas till EG och den nyliberala modevågen.
Sedan dess är inflationsbekämpning själva målet för den ekonomiska politiken. Inflationen ska hållas nere till varje pris, och sedan får arbetslösheten bli vad den blir. Den ses som ett nödvändigt medel för att uppnå de ekonomiska målen.
Det är ett cyniskt system. Priset för arbetslösheten betalas dyrt både av den enskilde som drabbas och av samhället.
Vänsterpartiet vill vända på ekvationen och utforma den ekonomiska politiken så att arbete åt alla har högsta prioritet.
Det skulle de allra flesta tjäna på.
Det finns de som tjänar på arbetslösheten
För arbetsgivarna är det bra med hög arbetslöshet. Utrymmet att välja och vraka bland arbetssökande och erbjuda jobb på dåliga villkor ökar.
När många står utan jobb blir det dessutom svårare för facket att ställa krav på löner och arbetsvillkor för sina medlemmar. Hög arbetslöshet är alltså dåligt både för de som har och för de som saknar jobb.
Om dessutom ersättningen i a-kassan och andra socialförsäkringar sänks, blir det ännu lättare för arbetsgivarna att hålla lönerna nere.
Vänsterpartiet har en politik för full sysselsättning, stark arbetsrätt och försvar av kollektivavtalen. Den politiken är fullt möjlig att genomföra. Och helt nödvändig om vi vill ha ett rättvist samhälle utan diskriminering och utanförskap.
Post a Comment