Wednesday, November 22, 2006

Håll med - eller håll käft - av Åsa Linderborg

Det här var en av de bästa analyser, som jag jag har läst på länge. Artikeln handlar om det andra "arbetarpartiet" SAP.
Jag är inte ett dugg förvånad över träffsäkerheten i Aftonbladets krönika som är skriven av historikern, marxisten och feministen
Åsa Linderborg.


Jag publicerar den i sin helhet. Om någon Sosse ser den här krönikan, tyck gärna till i kommentarerna. Andra obundna eller partibundna av någon annan sort, får självklart också kommentera artikeln. Men jag ber er - var nyanserande och sakliga.



ÅSA LINDERBORG om nya påhopp och en lång Socialdemokratisk tradition.

”Jag upplever inte att det finns någon ryggdunkarmentalitet i partiet”, sa Marita Ulvskog Gomorron Sverige (15 november) som svar på Leif Pagrotskys påstående att det är lågt i tak inom socialdemokratin. ”Puerilt”, sade Pär Nuder i Ekots lördagsintervju (21 oktober) om Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara när hon tog upp frågan om partiets grabbiga maktkultur i Arena (nr 5/06). Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet, instämmer (23 oktober): ”... visst är det en barnslig och naiv text skriven av en person som inte vet så mycket om vad socialdemokratin egentligen är.”
Socialdemokratin må ha förändrats, men i vissa avseenden har tiden stått still: partihögern har alltid anklagat sina interna kritiker för att vara barnsliga och okunniga. Puerila, helt enkelt.

Jag ägnade några år åt att studera socialdemokraternas partihistorik, vilket resulterade i avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia (Atlas 2001). Huvudresultatet är att partiledningen, som alltid stått till höger om medlemmarna, har använt historieskrivningen som en ideologisk maktresurs, bland annat i syfte att kväsa intern opposition. Redan på 1890-talet beskrevs de som krävde en radikalisering av politiken som ”bråkiga barn”. Alltsedan dess har radikala socialdemokrater stigmatiserats eller avfärdats som mindre vetande. Man får bara inflytande om man lär sig dunka rygg, blir bara lyssnad på om man säger ja. Blir bara befordrad om man vägrar se världen som den ser ut.
Hundra års partihistorik, som alltså med några få undantag är skriven av partihögern, berättar om hur rörelsens ledare med klokhet och fast hand ”fostrat” och ”disciplinerat” medlemmarna i arbetarklassen, partiet och fackföreningsrörelsen till att bli ”ansvarstagande samhällsmedborgare”. Massan har gått från ”oginhet”, ”okunskap” och ”otålighet” till politisk och moralisk mognad. ”Att aga den man älskar är fostrarens hårda lott”, kan man läsa på 1930-talet, och den största fostrargärningen var Hjalmar Brantings. När han såg att arbetarna ”var ute på farliga vägar” kunde han hårt och bestämt säga ifrån. Han varken smickrade, fjäskade eller kröp för medlemmarna. 1927 skrev Rickard Lindström att massan är en ”ödeläggande destruktiv kraft”, men likväl en konstruktiv faktor – ”om den står under ledning av någon som uppenbarar för dem deras vilja”.
Det är borgerlighetens syn på massan som ett vilddjur som ekar i den socialdemokratiska partihistoriken.
Arbetarklassen tillskrivs bara positiva egenskaper när den stått enad bakom partiledningen. En god medlem uppträder ”manligt”, det vill säga ”lugnt och självbehärskat”. Kvinnor är emotionella, män rationella.

De som under åren anklagat partiledningen för att vara alltför kompromissvillig har stämplats som ”svårdisciplinerade” med ”lättrörliga och oskolade hjärnor”. De som anser att kampen måste föras också utanför parlamentet kallas ”outvecklade”, ”småsinta” och ”ointelligenta”, som få men högljudda.
Credot är att medlemmarna och arbetarklassen måste lyda: ”ledningens och majoritetens ord har alltid accepterats”, för de ”medvetna var det ledarna som visade vägen och angav målet”, partiledningen måste kunna kräva ”snörräta uppslutningar”, varje avsteg från enhetstanken måste ”bannlysas”. Interna strider (läs:
ideologisk debatt) befrämjar ingen utveckling – de ”förlamar”, är exempel på formuleringar hämtade ur 1900-talets partihistorik.

Det är alltså ett misstag att tro att de auktoritära formuleringarna endast hör den äldre historieskrivningen till. Under Tage Erlanders era sker en glidning från behovet av uppfostran och disciplinering till krav på ”lojalitet” med ledningen. I jubileumshistoriken från 1988 deklareras att socialdemokratins styrka – och därmed hela välfärdsstatens förutsättning – ligger i att SAP har ”starka, kloka, uthålliga ledare” och att de alltid kunnat räkna med medlemmarnas ”lojalitet och stöd”. Logikkedjan säger: fostran – lojalitet –stark ledning – välfärd. Den som bråkar ställer hela nationens framtid på spel.
När partiet 1989 fyllde hundra år utmålades i enlighet med traditionen all intern kritik som medvetna splittringsförsök. Partiet har inte varit oenigt sedan partisprängningen 1917, påstod man, nio år efter folkomröstningen om kärnkraft och fem år innan folkomröstningen om EG.

I partihistoriken odlas också den urgamla myten om uppviglaren. Massan kan ledas (av socialdemokraterna), vilseledas (av vänstern) eller bestialiseras (av kommunisterna). De lättrörliga hjärnor som inte sluter upp bakom sina ledare har helt enkelt blivit lurade av någon utifrån, företrädesvis kommunisterna. Därför måste dessa spåras upp på varenda arbetsplats, registreras, isoleras, avskedas.

En kvinnlig väljare som inte ville få sjukpensionen sänkt blev avhånad som kommunist av Göran Persson när denne som nyvald partiledare första maj-talade. Han reagerade bara som partiledningen gjort i generationer. Genom att förklara vänsteralternativen – inom och utanför partiet – som anomalier, monopoliserar partihögern begreppen ”socialdemokrati” och ”arbetarrörelse”.

I detta projekt har partihögern erhållit god hjälp av liberalerna, som alltid fruktat demokrati med innehåll, det vill säga de breda folklagrens deltagande i politiken. När Branting var hotad av sitt ungdomsförbund inledde den borgerliga pressen en kampanj där partivänstern framställdes som ett gäng bindgalna dynamitarder. När det blåste korsdrag under Per Albins tron fick han hjälp av samma liberala press att desavouera sina vänsterkritiker. När Göran Persson vred politiken åt höger blev han Dagens Nyheters gullegris. Nu orkestrerar tidningen socialdemokraternas eftervalsdebatt. Det sker genom att man låter dem komma till tals som menar att socialdemokratin ska ”förnyas” genom ytterligare högervridning. Efter valet har Nuder och grabbarna i DN en maktresurs av rang.
Det största hotet mot socialdemokratins valanalys är just partiets auktoritära traditioner och hur dessa uppmuntras av borgerliga media. Omsorgsfullt döljer man den strid som nu rasar mellan höger och vänster inom socialdemokratin, mellan dem som vill ha kosmetiska förändringar och dem som vill ha kursändring. Så inbillas vi tro att det inte finns något alternativ, någon motkraft, till liberalismen.
Partiledningens auktoritära traditioner, som alltså både Nuder och Ulvskog förnekar (den senare mot bättre vetande), måste förklaras utifrån ett gramscianskt maktperspektiv. Arbetarrörelsens disciplinering var en gång förutsättningen för den nationella integreringen. Bara om socialdemokratin var reformistisk i liberal mening kunde arbetarklassen förmås ta ”samhällsansvar” och inlemmas i det borgerliga samhället. Klassamarbete kräver att partiväns-tern rensas ut eller tystas. Socialdemokrati definieras som facklig disciplin och politiska samförståndslösningar till varje pris. Om de som drabbas av klassorättvisorna ger uttryck för sina erfarenheter, hotas hela systemet.

Disciplineringskulturen handlar alltså inte om att partiledningen är maktgalen, utan om att den är liberal. Pär Nuder är ideologiskt övertygad om kapitalismens och klassamarbetets välsignelser. Han är i grunden belåten – och lojal – med den borgerliga samhällsordningen.
Ordet lojalitet har ursprung i det franska ordet för ”lag”. Ska man vara lojal med partiprogram och ideologiska principer eller ska man vara lojal med en partiledning som dagtingar med det allra heligaste?
Eller ska man i stället för lojalitet prata om solidaritet – med dem som förtjänar det?

12 comments:

fredrich legnemark said...

Nu är ju inte jag en sosse, men jag kommenterar lite ändå.

Dessa tendenser finns, och som Åsa påpekat så har de i princip alltid funnits. Det är anledningen till utbrytningarna (Ungsocialisterna, vänstern). Det finns bra socialdemokrater i mängder, med solid socialistisk grundsyn, dock aldrig i toppposition. Det verkar i princip som om en samhällsklass väljer en annan att representera dem. SAP har en bra klassbas, men ledningen ser helt klart annorlunda ut.

Redan August Palm vände sig emot förflackningen av de socialistiska idéerna.

Men en dag höjer arbetarrörelsens gräsrötter rösterna och nävarna igen, med eller utan SAP.

Anonymous said...

Har du TILLSTÅND att sno text från tidningar???

Patrik Renfors said...

Jag är heller ingen sosse, men jag tyckte den här texten även talade för hela arbetarrörelsens inverkan på demokratin. Sossarna bildades 1889 (agitationen och viljan att starta ett politiskt parti redan 1881) 1898 bildades LO. Vänsterpartiet är ju sprunget ur samma parti 1917. Det som vänsterpartiet ofta har beskyllts för, är egentligen mer gångbart i partiet strax höger.

Gräsrötterna tycker oftast att vänsterpartiets ideer borde appliceras på SAP - men de röstar fortfarande av tradition på sossarna för att de är "starkaare"
Men röstar fler på Vänstern som håller sig vid de socialistiska och feminsitiska idealen, så ändras ju styrkeförhållandena, det gäller att folk inser detta. Dock är vi samma arbetarrörelse i fack och vänsterpartier.

Anonymous... Jag har inte snott texten, jag berättade var den kom ifrån och jag har länkat till aftonbladets artikel. Längst ner på sidan i ÅSas namn. Sen är Åsa en partikamrat till mig så jag tror knappast hon bryr sig om spridningen och idedebatten.

Anonymous said...

Kan det tänkas att Åsa Linderborg för en gångs skull har rätt? Nåja, även en blind höna, som det heter...

Fast rättheten räckte inte så långt. Redan i slutet av denna artikeln börjar hon ju svamla om att högern skulle vara odemokratiska och andra sinnesjuka dumheter.

"Svenska kultursidors överjävligaste jubelidiot"? Nej, det titlen håller nog ändå Jan Myrdal kvar till sin död. Men Linderborg jobbar hårt på att ärva titeln.

Tobias Struck said...

Patrik. När en regering har fått mandat att föra en viss politik, då är sabotage av den politiken förräderi mot nationen och demokratin. Patetiskt att en marxist demoniserar liberalismen som antidemokratisk och kallar demokratiska socialisters respekt för sina ledare och sitt parlament för en "auktoritär" hållning. Verklig "arbetarmakt" är makt över det egna kapitalet och lika rättigheter som alla medborgare att skyddas från våld, stölder, förtal och bedrägerier.

En kommunist som Linderborg drömmer om mer "decentraliserad" politisk makt - men vad ÄR detta för slags makt i praktiken? Politisk makt är makt att skapa lagar, regler, fördelning av allmänna medel samt tillsättanden av ledarskapet inom den offentliga verksamheten. Hur skall denna makt "decentraliseras" inom ett kommunisitiskt samhälle? Hittills har vi bara sett elände när "folket" skall få mer "inflytande" på kommunistiskt vis. Det bildas små kommitéer av extremt självsäkra och onyanserade personer som Linderborg. De tolkar och visionerar och diskuterar högjutt tills en likformning har skett i deras smak inom just deras kommun. De är inget annat än små företagarpersonligheter med idealistiska "godhetskomplex". De borde spänna av litet av sin hybris och starta företag.

Opersonliga lagar och principer skall skydda individen. Gruppen skall inte skyddas av favoriserande lagar. När våld och stölder relativiseras till gruppers intressen, som det görs av kommunister, då är blodbad den enda slutgiltiga produktionen.

Ilona said...

Åsa Linderborg är inte medlem i vänsterpartiet, vilket man kan tro när Patrik skriver "en partikamrat".

Patrik Renfors said...

Hon är hårt anknyten i varje fall. Och hon röstar rätt. *skratt*

Då hon är historiker i arbetarrörelsens grenar - blir det svårt att vara partibunden.

Men hon har helt rätt i vad hon skriver i varje fall.

Och Ilona tyvärr så tappar ni en medlem och två röster i Uppsala. Min bror och hans familj flyttar tillbaka hit till Oxelösund den 1:a Mars från Uppsala. Det var lite vid sidan om, men en informationspunkt ändå.

Patrik Renfors said...

Ähh jag är inte sämre att jag ändra mig.... Jag formulerar om missen till att... hon har hjärtat låååååångt till vänster och har haft uppdrag för vänsterpartiet istället.

Anonymous said...

Det blir lite tramsigt historiskt vänsterretoriskt och ensidigt när Åsa skriver tycker jag.

I ett Sverige där klyftorna ökar, där tryggheten urholkas, där de lägsta månadslönerna är 13 tusen och de högsta flera 100 tusen, där fattiga jagas som fuskare, där miljardärer blir skattefrälse, där LO:s ordförande sitter i bolagsstyrelser och beviljar bonus- och optionsprogram, där invandrarna lämnas i sticket som den nya underklassen i miljonprogrammens förorter, där Göran Persson är du och hejsan och äter middag med storfinansens direktörer och fixar lägenhet åt sig själv i innerstan med ett tlefonsamtal, där socialdemokratiska politiker höger sina egna löner och avgångsvederlag osv osv, detta trots att sossarna suttit vid makten så gott som hela tiden - då är dte väl inget snack om att det är högern inom partiet som bestämmer och att den högern de senaste 20-25 åren egentligen inte ens kan kallas socialdemokrater, de är snarare folkpartister.

Inför nästa val tror jag man skulle tjäna på att föra verklig arbetarpolitik. Att arbetarna röstar åt höger beror ju på att de tror de ska få det bättre med mer indvidualism och liberalism, och i viss mån får ju sossarna skylla sig själva eftersom de inte har levererat det samhälle arbetarna skulle få med socialistisk politik.

Tobias Struck said...

Mats. "...där invandrarna lämnas i sticket som den nya underklassen i miljonprogrammens förorter..."

OT: Tror du att invandrare från Afrika och Mellanöstern ofta bosätter sig där deras familjemedlemmar i en vid mening bor - bara för att de inte har råd att bosätta sig någon annanstans? Nej, det beror på den nytta de kan ha av att vara nära varandra ur en traditionell kulturellt präglad hushållsekonomisk, patriarkal social strukturs synpunkt.

En invandrarfamilj där man och hustru arbetar, har lika goda möjligheter att bo utanför miljonprojekten som någon annan svensk medborgare i den situationen. En ung invandrad svensk som studerar har lika goda möjligheter att bo i studentlägenhet som någon annan student.

Tyvärr är invandrare från Afrika och Mellanöstern uppvuxna i extremt kollektivistiska kulturer, där det är otänkbart att klanens medlemmar lämnar varandra att sköta sina egna liv. Kvinnornas rättigheter är inte jämställda med männens och att diciplinera barnen med fysiska bestraffningar är godkänt.

Sett utifrån dessa etnografiska faktas synpunkt är det beklagligt att hela integrationsfrågan ses som ett svenskt svek mot resten av världen. Se individen någon gång. Acceptera att det kan vara upp till en människas attityd hur det går för henne i en marknadsekonomisk demokrati. En del immigranter anpassar sig till svensk lag och rätt. Dem går det bra för. En del strävar bakåt. Dem går det sämre för. Jag är själv tredje generationens invandrare och många invandrare som jag har kommunicerat detta med instämmer i min analys.

Lasse Strömberg said...

Vilken bra bild! Vem har tagit den?

:-)

Patrik Renfors said...

Jag sökte bara den på google. Men eftersom att du skriver på det sättet, antar jag att det är Foto-Lasse. :)