Håll med - eller håll käft - av Åsa Linderborg

Det här var en av de bästa analyser, som jag jag har läst på länge. Artikeln handlar om det andra "arbetarpartiet" SAP.
Jag är inte ett dugg förvånad över träffsäkerheten i Aftonbladets krönika som är skriven av historikern, marxisten och feministen Åsa Linderborg.


Jag publicerar den i sin helhet. Om någon Sosse ser den här krönikan, tyck gärna till i kommentarerna. Andra obundna eller partibundna av någon annan sort, får självklart också kommentera artikeln. Men jag ber er - var nyanserande och sakliga.

ÅSA LINDERBORG om nya påhopp och en lång Socialdemokratisk tradition.

”Jag upplever inte att det finns någon ryggdunkarmentalitet i partiet”, sa Marita Ulvskog Gomorron Sverige (15 november) som svar på Leif Pagrotskys påstående att det är lågt i tak inom socialdemokratin. ”Puerilt”, sade Pär Nuder i Ekots lördagsintervju (21 oktober) om Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara när hon tog upp frågan om partiets grabbiga maktkultur i Arena (nr 5/06). Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet, instämmer (23 oktober): ”... visst är det en barnslig och naiv text skriven av en person som inte vet så mycket om vad socialdemokratin egentligen är.”
Socialdemokratin må ha förändrats, men i vissa avseenden har tiden stått still: partihögern har alltid anklagat sina interna kritiker för att vara barnsliga och okunniga. Puerila, helt enkelt.

Jag ägnade några år åt att studera socialdemokraternas partihistorik, vilket resulterade i avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia (Atlas 2001). Huvudresultatet är att partiledningen, som alltid stått till höger om medlemmarna, har använt historieskrivningen som en ideologisk maktresurs, bland annat i syfte att kväsa intern opposition. Redan på 1890-talet beskrevs de som krävde en radikalisering av politiken som ”bråkiga barn”. Alltsedan dess har radikala socialdemokrater stigmatiserats eller avfärdats som mindre vetande. Man får bara inflytande om man lär sig dunka rygg, blir bara lyssnad på om man säger ja. Blir bara befordrad om man vägrar se världen som den ser ut.
Hundra års partihistorik, som alltså med några få undantag är skriven av partihögern, berättar om hur rörelsens ledare med klokhet och fast hand ”fostrat” och ”disciplinerat” medlemmarna i arbetarklassen, partiet och fackföreningsrörelsen till att bli ”ansvarstagande samhällsmedborgare”. Massan har gått från ”oginhet”, ”okunskap” och ”otålighet” till politisk och moralisk mognad. ”Att aga den man älskar är fostrarens hårda lott”, kan man läsa på 1930-talet, och den största fostrargärningen var Hjalmar Brantings. När han såg att arbetarna ”var ute på farliga vägar” kunde han hårt och bestämt säga ifrån. Han varken smickrade, fjäskade eller kröp för medlemmarna. 1927 skrev Rickard Lindström att massan är en ”ödeläggande destruktiv kraft”, men likväl en konstruktiv faktor – ”om den står under ledning av någon som uppenbarar för dem deras vilja”.
Det är borgerlighetens syn på massan som ett vilddjur som ekar i den socialdemokratiska partihistoriken.
Arbetarklassen tillskrivs bara positiva egenskaper när den stått enad bakom partiledningen. En god medlem uppträder ”manligt”, det vill säga ”lugnt och självbehärskat”. Kvinnor är emotionella, män rationella.

De som under åren anklagat partiledningen för att vara alltför kompromissvillig har stämplats som ”svårdisciplinerade” med ”lättrörliga och oskolade hjärnor”. De som anser att kampen måste föras också utanför parlamentet kallas ”outvecklade”, ”småsinta” och ”ointelligenta”, som få men högljudda.
Credot är att medlemmarna och arbetarklassen måste lyda: ”ledningens och majoritetens ord har alltid accepterats”, för de ”medvetna var det ledarna som visade vägen och angav målet”, partiledningen måste kunna kräva ”snörräta uppslutningar”, varje avsteg från enhetstanken måste ”bannlysas”. Interna strider (läs:
ideologisk debatt) befrämjar ingen utveckling – de ”förlamar”, är exempel på formuleringar hämtade ur 1900-talets partihistorik.

Det är alltså ett misstag att tro att de auktoritära formuleringarna endast hör den äldre historieskrivningen till. Under Tage Erlanders era sker en glidning från behovet av uppfostran och disciplinering till krav på ”lojalitet” med ledningen. I jubileumshistoriken från 1988 deklareras att socialdemokratins styrka – och därmed hela välfärdsstatens förutsättning – ligger i att SAP har ”starka, kloka, uthålliga ledare” och att de alltid kunnat räkna med medlemmarnas ”lojalitet och stöd”. Logikkedjan säger: fostran – lojalitet –stark ledning – välfärd. Den som bråkar ställer hela nationens framtid på spel.
När partiet 1989 fyllde hundra år utmålades i enlighet med traditionen all intern kritik som medvetna splittringsförsök. Partiet har inte varit oenigt sedan partisprängningen 1917, påstod man, nio år efter folkomröstningen om kärnkraft och fem år innan folkomröstningen om EG.

I partihistoriken odlas också den urgamla myten om uppviglaren. Massan kan ledas (av socialdemokraterna), vilseledas (av vänstern) eller bestialiseras (av kommunisterna). De lättrörliga hjärnor som inte sluter upp bakom sina ledare har helt enkelt blivit lurade av någon utifrån, företrädesvis kommunisterna. Därför måste dessa spåras upp på varenda arbetsplats, registreras, isoleras, avskedas.

En kvinnlig väljare som inte ville få sjukpensionen sänkt blev avhånad som kommunist av Göran Persson när denne som nyvald partiledare första maj-talade. Han reagerade bara som partiledningen gjort i generationer. Genom att förklara vänsteralternativen – inom och utanför partiet – som anomalier, monopoliserar partihögern begreppen ”socialdemokrati” och ”arbetarrörelse”.

I detta projekt har partihögern erhållit god hjälp av liberalerna, som alltid fruktat demokrati med innehåll, det vill säga de breda folklagrens deltagande i politiken. När Branting var hotad av sitt ungdomsförbund inledde den borgerliga pressen en kampanj där partivänstern framställdes som ett gäng bindgalna dynamitarder. När det blåste korsdrag under Per Albins tron fick han hjälp av samma liberala press att desavouera sina vänsterkritiker. När Göran Persson vred politiken åt höger blev han Dagens Nyheters gullegris. Nu orkestrerar tidningen socialdemokraternas eftervalsdebatt. Det sker genom att man låter dem komma till tals som menar att socialdemokratin ska ”förnyas” genom ytterligare högervridning. Efter valet har Nuder och grabbarna i DN en maktresurs av rang.
Det största hotet mot socialdemokratins valanalys är just partiets auktoritära traditioner och hur dessa uppmuntras av borgerliga media. Omsorgsfullt döljer man den strid som nu rasar mellan höger och vänster inom socialdemokratin, mellan dem som vill ha kosmetiska förändringar och dem som vill ha kursändring. Så inbillas vi tro att det inte finns något alternativ, någon motkraft, till liberalismen.
Partiledningens auktoritära traditioner, som alltså både Nuder och Ulvskog förnekar (den senare mot bättre vetande), måste förklaras utifrån ett gramscianskt maktperspektiv. Arbetarrörelsens disciplinering var en gång förutsättningen för den nationella integreringen. Bara om socialdemokratin var reformistisk i liberal mening kunde arbetarklassen förmås ta ”samhällsansvar” och inlemmas i det borgerliga samhället. Klassamarbete kräver att partiväns-tern rensas ut eller tystas. Socialdemokrati definieras som facklig disciplin och politiska samförståndslösningar till varje pris. Om de som drabbas av klassorättvisorna ger uttryck för sina erfarenheter, hotas hela systemet.

Disciplineringskulturen handlar alltså inte om att partiledningen är maktgalen, utan om att den är liberal. Pär Nuder är ideologiskt övertygad om kapitalismens och klassamarbetets välsignelser. Han är i grunden belåten – och lojal – med den borgerliga samhällsordningen.
Ordet lojalitet har ursprung i det franska ordet för ”lag”. Ska man vara lojal med partiprogram och ideologiska principer eller ska man vara lojal med en partiledning som dagtingar med det allra heligaste?
Eller ska man i stället för lojalitet prata om solidaritet – med dem som förtjänar det?

Åsa Linderborg