Kuppen är över nu börjar kriget!

Idag fanns ännu en målande beskrivning i ledarsidan i Folket.
2006-11-11 (Länka hit)

Nu är det klart. Vänsterns avhoppare i landstinget, Ann Berglund och Marco Venegas blir landstingsråd respektive nämndordförande i den nya regnbågsalliansen. Hyfsad utdelning för två mandat minst sagt, men förmodligen rimlig ur ett perspektiv där bägge anser sig ha betalat ett högt personligt pris. Uteslutning ur partiet väntar, utfrysning från forna kollegor är uppenbarligen redan en verklighet.Hur kunde det gå så snett?Frågetecknen är än så länge många fler än svaren.
Förklaringar som "strukturell diskriminering", "bristande demokrati inom partiet" och andra luddigheter har än så länge inte omsatts i konkreta exempel. Pratar man med vänsterpartister högt och lågt blir bilden ännu mer komplicerad. Man hittar inga tydliga fraktioner som står mot varandra, inga skarpa sakpolitiska strider.
Istället vittnar många om bråk som i ena stunden splittrar vissa, i andra skeden enar de som nyss legat i luven på varandra. Gamla oförrätter som aldrig retts ut har lösts genom att nya personer kommit, gamla fått gå. 1998 gjorde Vänsterpartiet ett rekordval, också i Sörmland. Många utan politisk erfarenhet kom snabbt in på arenan, till ett parti som inte hade resurser att lotsa alla. Individualisterna fick fotfäste, människor som förstås brann av iver och vilja men som också var präglade av partiets modersplittring. Lägg till detta den klassiska maktkonflikten mellan norr och söder i länet som länge funnits. Har vi då kommit närmare förklaringen? Nja.Mer och mer tonar regelrätta personstrider fram. Strider om en enda sak: makt! Sådana som sugit musten ur olika distriktsstyrelser och rakt in i väggen dunkat den ena länsordföranden efter den andra under de senaste åren. Ingen har orkat, inte ens de mest rutinerade rävarna. Det märkliga är att striderna fortsatt, trots att personer bytts ut. Det märkliga är att just Berglund och Venegas faktiskt själva haft förtroendeposter, och rimligen möjlighet att göra något åt detta "strukturella" som lär ha förpestat. Detta innan deras nuvarande motståndare satt vid rodret.
Från sosselägret brinner lågan av ilska och bottenlös besvikelse, och känslan av att ha lurats upp på läktaren. Lurats så ända in i märgen. Det berättas om allvarliga försök att verkligen ödmjukt tvätta bort stämpeln av maktfullkomligt parti. Om rannsakande självinsikt och om att det behövdes nya tongångar och nya människor i landstingspolitiken.
Men också om en ihållande känsla så här efteråt: Att det aldrig var meningen att de skulle ta över. Att kuppen redan var planerad. Regnbågsalliansen och avhopparna förnekar givetvis detta och det kan vara en rent ärlig uppfattning. Som bekant är inte alltid alla inblandade i en strid eller i ett parti fullt upplysta om hela strategin. Somliga lyder order och ifrågasätter inte, andra litar på att allt går rätt till, en del blundar och andra vet inte ett dyft. En inte sällan använd arbetsmetod i politiska sammanhang. I går kom beskedet från socialdemokraterna att man inte tänker nominera några till arvodeskommittén. En av flera krigsförklaringar som vi med all sannolikhet kommer att få se mer av under den kommande mandatperioden. Möjligen också ett svar på den njugghet som alliansen hittills visat.
Efter att ha kuppat sig till makten vill man exempelvis se till att den nya oppositionen (drygt 30 mandat stark) får löjligt små resurser. Arrogans mot den som redan slagits till marken, konstitutionellt sett unikt för svensk lokalpolitik. Det sipprar av något som beskrivs som sossehat. Kanske kan det inte förklaras på annat sätt.
Men bortsett från alla politiska obegripligheter, alla bittra känslor och märkliga turer upprör det mig allra djupast att det runt om i länet sitter människor som faktiskt röstade för och hoppades på en vänsterseger, men som bara kördes över. Som kanske i likhet med den äldre man som ringde mig kort före valdagen hoppades att hans röst på vänsterpartiet skulle få socialdemokraterna att lyssna mer vänsterut. Att den skulle hjälpa till att få bort det där konstiga samarbetet i landstinget som han inte begrep sig på. Han berättade att han brukade klä sig fint och gå och rösta. För att det liksom var högtidligt, och viktigt.
Hans och andras ansvarsfulla vandring betydde inte ett skit för strategerna som kokat ihop denna politiska soppa. Inte ett förbannade dugg. Och det krig mellan blocken som nu bara börjat kommer att bli hårt, bittert och bedrövligt. Som Eskilstuna-Kuriren mycket riktigt påpekade på sin ledarsida i veckan är det en oerhört skör styrande koalition. Ingen ska räkna med något annat än att s och v direkt kommer att klippa till så fort tillfälle ges.Vem vinner på allt detta? Inte en enda väljare, inte en enda patient, inte en enda vårdarbetare. Bara den som valt politiken för att stilla sin hunger av makt och position.